Tidigare terrordömd talade ut i min bok Extremister

14 december, 2010

 

Med anledning av självmordsattentatet i Stockholm återpublicerar jag här en intervju jag gjorde för några år sedan med en ung svensk militant islamist. Han satt då på Kumlafängelset dömd för att ha försökt bränna ner en vallokal i Kista som användes i det irakiska parlamentsvalet. I tingsrätten dömdes han för försök till terroristbrott, i hovrätten endast för försök till mordbrand. Namnet ”Mehdi Arkadi” är fingerat. Intervjun är publicerad i min bok Extremister:

Att unga män, som 11 septemberkommissionen skriver, i områden med ekonomiska och sociala problem, och där det råder bristande eller obefintliga kunskaper om andra kulturer, kan lockas av ett extremt jihadistiskt budskap är väl en sak. En kanske svårare fråga är hur det kommer sig att människor uppväxta i ett upplyst och förhållandevis välmående Europa tar till sig Bin Ladins och Qutbs galna idéer om en komplott mot islam och det berättigade i att döda civila? Varför så påfallande många av terroristerna är välintegrerade europeiska medborgare?

Jag söker svar hos den norske forskaren Petter Nesser som har studerat några islamistiska terrorceller i vår del av världen de senaste åren, till exempel den som låg bakom bomberna i Madrid 2005.

Nesser skriver att hos de här cellerna finns tanken på ett globalt ”jihad”, att medlemmarna är soldater i ett heligt krig, till försvar för muslimer som angrips över hela världen. Men i komplotten inkluderar de, förutom de för kampen så symboliskt viktiga konflikterna i Palestina, Tjetjenien, Algeriet och Irak, även de svårigheter som muslimer i väst möter på hemmaplan i form av exempelvis skärpta säkerhetskrav och tuffare asylregler. Sådant som drabbar muslimer i största allmänhet blir för de här människorna en bekräftelse på att konspirationsteorin om västvärldens attacker mot islam är riktig.

Men Petter Nesser har också tittat på de enskilda terroristernas bevekelsegrunder utifrån en individnivå. Där spelar frustration och missnöje över sin livssituation en betydande roll. För missnöjda muslimska ungdomar i europeiska förorter erbjuder extremgrupperna en social tillhörighet, en ny kulturell identitet och en ideologi som tydligt definierar de onda krafterna i världspolitiken. Den nyfunna identiteten blir för rekryterna en lösning på det problem som det innebär att vara splittrad mellan det moderna väst och den traditionella islamiska kulturen.

Ett typiskt mönster som Nesser beskriver är hur unga, manliga, identitetssökande invandrare blir ”pånyttföda muslimer”, och sedan utvecklar ett intresse för jihad. Ofta blir de radikaliserade under en övergångsperiod i deras liv, eller under någon form av livskris.

Det är någonstans i det här sammanhanget jag kan se Mehdi Arkadi, 23 år, som jag träffar i fängelset. För mig berättar han att han kom till insikt om islam och jihad under tiden han satt häktad för ett annat brott. Det framgår i handlingarna att han mått psykiskt dåligt och haft självmordstankar under den långa häktestiden. Det finns flera komponenter i Mehdis historia som sannolikt bidragit till hans dragning åt islamistisk extremism, men livskrisen är säkert en av dem.

När jag går igenom fängelsegrindarna för att göra intervjun är jag påverkad av uppmärksamheten kring ”terroristmålet”, där Mehdi var centralfiguren. Och även de chattsamtal som Säpo avlyssnat finns med i mitt medvetande, där han pratar om sprängattentat och kommande ”operationer”.

Och jag tänker på brott han är dömd för tidigare, fyra års fängelse som huvudman i en av de största dopningshärvorna i Sverige, där han vid gripandet bar ett hagelgevär som av misstag avlossades när han kastade det ifrån sig jagad av polis.

Mehdi satt alltså häktad under lång tid för dopningsbrotten, och berättade då för rättsläkaren att han fördrev ensamheten med att läsa krigslitteratur och fantisera om militära stordåd. Han var sedan tidigare mycket fascinerad av Vietnamkriget och hade skaffat sig mycket bilder därifrån som han satt upp på väggarna i häktet. Han sa att han kände sig kluven, där en del av honom var våldsfixerad.

Häktespersonalen hade uppfattat det som att han ibland hallucinerade och pratade med sig själv, men rättsläkaren fann inget psykotiskt tillstånd hos Mehdi.

Men det var 2004. Nu, två år senare, är han alltså också dömd för försök och stämpling till terroristbrott i en uppmärksammad rättegång i Stockholms tingsrätt. Friad från terroristdelen i hovrätten men ändå dömd för försök och stämpling till mordbrand. Det är om det vi ska prata under mitt besök på Kumla. Eller kanske framför allt om vägen fram till brottet och hans syn på den värld som han gjort våldsamt uppror mot.

Och så kommer han in i besöksrummet. En liten kille. Mycket kortare än vad jag föreställt mig. Ett pojkaktigt ansikte, till hälften dolt av en välansad skäggkrans. Han bär kriminalvårdens grågröna collegetröja, och egna sandfärgade khakibyxor uppvikta till anklarna. Det senare ett tecken på att han är anhängare av en mycket sträng tolkning av islam. På fötterna har han badtofflor.

Jag frågar om han vill ha den kexchoklad som jag har tagit med mig.

”Nej tack, jag har precis borstat tänderna”, säger han artigt och sätter sig på andra sidan bordet.

Mehdi pratar dalmål. Malung i Dalarna var den första orten i Sverige där han, hans föräldrar och två syskon bodde efter att ha flyttat från Iran 1990, då han var sju år.

Efter ett par år i Malung flyttade familjen till Borlänge, där Mehdi bodde fram tills han blev gripen för dopningsbrottet för ett par år sedan. Gripandet gjorde att han tvingades avbryta sista året på gymnasiets naturtekniska program. Nu tänker han utnyttja fängelsetiden till att komplettera de ämnen som fattas för att få behörighet till högre studier.

”Mitt mål är att bli läkare, men jag är realist och vet att det är svårt att komma in på utbildningen”, säger Mehdi. Han menar att läkare annars vore ett naturligt yrkesval för honom, eftersom han har sysslat med dopning tidigare. Under den tiden gjorde han experiment på sig själv, tog bilder av kroppen varje dag för att se hur den utvecklades av preparaten.

”Jag ville att missbruket skulle föra med sig något gott också, inte bara negativt”, säger han.

Anledningen till att han började använda anabola steroider var att han ville kompensera sin korta längd. Han berättar att han varit mobbad för det under nästan hela sin uppväxt.

”Jag hade ett behov av att hävda mig, och ville bygga upp mina muskler. Det finns ett utseendeideal i Sverige att man ska vara lång. I Mellanöstern, varifrån jag kommer, bryr man sig inte om såna saker som längden och utseendet”, säger han, och berättar stolt att han på fängelsegymet klarar mer i bänkpress än vad hans medfångar hånfullt hade trott.

För att finansiera sitt dopningsmissbruk började Mehdi även sälja preparaten. Det utvecklades till att bli en komplett affärsverksamhet.

I väntan på att hovrätten skulle ta upp dopningsmålet släpptes Mehdi från häktet. Då hade han suttit inlåst i 15 månader. Han flyttade till sin bror utanför Stockholm och fick jobb på McDonald´s. Men något hade också hänt inombords hos honom under den långa häktestiden. Mehdi berättar att han hade börjat rannsaka sig själv och sitt liv. Ingen i hans familj är särskilt troende. Hans bror och pappa kallar sig ateister. Hans mamma umgicks visserligen med människor i Frälsningsarmén, men mest för sällskapets skull. Det Mehdi kom fram till när han tittade tillbaka på sitt liv och på världen runt omkring var en övertygelse om att militant islamism är det rätta. Han upprepar flera gånger under intervjun att övertygelsen vuxit fram ur en objektiv betraktelse:

”Jag ser det västerländska materialistiska idealet som destruktivt. Jag har själv varit inne i det så jag vet vad jag pratar om. I skolan började man redan på tisdagen prata om vad som skulle ske på helgen, vilken alkohol folk skulle köpa ut. På onsdagen fick man sina varor, på torsdagen skolkade man och på fredagen sågs man på krogen. Folk kunde inte umgås med varandra utanför krogen. Det måste ju bero på någonting och det är det kapitalistiska sinnet. Jag har tänkt mycket det här, det var en inre process i mig som växte fram när jag satt häktad. Jag befann mig i en sorts karusell som bara snurrade runt, en osund livsstil där man alltid skulle ha den senaste mobilen, den senaste grejen … Islam förespråkar en annan livsstil, där man inte bara ska tänka på mat och lyxvaror, utan också på sitt eget välbefinnande.”

Framför mig sitter en ung man som lättad förklarar tillvaron. Den här lättnaden kan jag höra på hans röst, och se i hans ansikte. Mehdi Arkadi har haft problem i livet, men som frälst har han äntligen funnit svaren och delar gärna med sig av sin nyfunna världsbild. Han säger att han tidigare inte var så troende, men att han är det nu.

I polisförhör har Mehdis äldre bror berättat om hur han fick flera brev från Mehdi när denne satt häktad för dopningsbrott. Mehdi hade sett på tv hur USA invaderade Irak. Breven blev allt extremare och allt mer USA-fientliga.

Jag påpekar för honom att en tro på islam inte behöver innebära att samtidigt stödja de militanta grupperna. Men Mehdi har förståelse för de våldsamma metoderna.

”Bland dagens muslimer väljer många att vända sig mot den väpnade grenen för att söka en identitet. Det har med de korrupta systemen i de flesta muslimska länder att göra, men även den västerländska livsstilen. Islam är rättvisans religion, rättvisa för de förtryckta. Muslimer känner sig förödmjukade av den västerländska kulturexporten. I Afghanistan har det öppnats två porrbutiker efter ockupationen. Det här destruktiva idealet matas på en från alla håll. Muslimerna vill få tillbaka den harmoni och omtanke som präglat islam i mer än 1300 år”, säger han påläst.

Men de flesta muslimer tar ju ändå avstånd från den militanta kampen, upprepar jag.

”De är blåögda”, svarar Mehdi, och menar att de som gör det är historiskt och politiskt okunniga. Dessutom egoistiska:

”De som redan har det gott ställt vill fortsätta att ha det gott ställt. Då får det inte komma något som kan hota deras välbefinnande.”

Mehdi började på allvar att intressera sig för världspolitiken i samband med presidentvalskampanjen i USA 2004. Tidigare hade han varit helt ointresserad av politik och händelser i omvärlden. En milstolpe som 11 september minns han knappt. Säger att han då trodde att det var en flygplansolycka. Men i dag har han sin åsikt klar om attentaten, och låter antyda att han tycker att det var bra det som hände:

”Det finns ju bara två åsikter, antingen för eller emot. Jag vill inte utveckla det mer. Om orden kommer på papper, det är då det kan bli problem. Säpo kollar allt jag säger.”

Jag frågar om han verkligen menar att det är rätt att döda civila. Och han svarar att visst tycker han att en del dödliga attacker riktade mot civila är acceptabelt, eftersom det pågår ett krig mot islam.

Alla attentat riktade mot civila israeler inne i Israel är till exempel rättfärdigade, menar han. Majoriteten av Israels befolkning stödjer regeringens politik mot palestinierna och är därmed medskyldiga, lyder hans resonemang. Och jag tycker att jag har hört det där förut. Var det inte exakt så som nazisten Andreas Björk resonerade om 11 septemberattentaten? Eller för övrigt terroristerna som dödade 56 oskyldiga civila i London sommaren 2005? Att om man accepterar det demokratiska systemet så är man också ansvarig för allt i regeringens politik. Då finns det bara vänner eller fiender, inga oskyldiga civila. Det är Usama Bin Ladins dualistiska världsbild, som tyvärr fått bränsle av uttalanden från USA:s president George Bush, som att ”de som inte är med oss är emot oss”.

Mehdi Arkadi har bara varit troende i ett par år. Men han talar nedlåtande om den majoritet av världens muslimer som tar avstånd från det islamistiska våldet.

Jag upplever honom som naiv och motsägelsefull. Politiskt vilsen. Han säger att han definierar sig som ”både liberal och socialist”, och att han respekterar demokratin i Sverige. Men samtidigt känner han sympati för en totalitär ideologi. Han pratar om det riktiga i att döda civila och menar att det bästa för de muslimska länderna vore att införa strikta sharia-lagar enligt Koranen.

”Om man följer Koranen så är det ingen som lider orätt. Om nån ska avrättas för att ha varit otrogen så ska det vara fyra oberoende vittnen. Om det hade följts så hade det inte varit lika mycket korruption och skit som det är i Mellanöstern i dag. Men det är nästan inget land som följer Koranen. Jag har granskat Koranen kritiskt och objektivt och inte sett något som är osunt i den”, säger han.

I Mehdis dator fann polisen bilder av bland annat al-Qaidaledare och självmordsbombare, och filmer med sprängattentat och avrättningar, till exempel en film där barn fått halsarna avskurna i en moské. Men man fann även filmer om nazisternas Tredje rike. Jag frågar om dem, och Mehdi säger att han inte är nazist, men ändå ser Hitlers samhällssystem som ett föredöme.

”Om man bortser från hemskheterna som skedde så var ju samhällssystemet väldigt effektivt. Hitler lyckades verkligen åstadkomma mycket på kort tid. När han ville bygga om Tyskland så gjorde han det utan att någon satte käppar i hjulen, vilket sker i Sverige så fort någon vill göra något gott för landet.”

Under häktestiden i dopningsmålet sysselsatte sig Mehdi med att kartlägga de tyska nationalsocialisternas toppskikt. Vilka var vänner med vilka, vad hette fruarna, deras adjunkter och sekreterare?

”Det var som en hobby för mig”, berättar han.

Men inser han hur människofientligt det nationalsocialistiska samhället var? Har inte Förintelsen någon betydelse för hans syn på det?

”Visst gick det lite för långt, sa man nåt så blev man ju slaktad. Men tyskarna hade i alla fall nån slags bevis när de grep kommunister och partisaner, till skillnad från kommunistjakten i USA på 50-talet. Tyskarna tog bort allt motstånd, men de gjorde det för landets bästa. Det som det förde med sig var knappast något negativt. Ekonomin gick upp och folk mådde bra, det var säkert på stan, på så sätt var det positivt. Jag anser att om man ska göra något gott för sitt land så kan man ställa oppositionen och demokratin åt sidan”, säger Mehdi Arkadi lugnt och leende.

Jag slås av hans öppna demokratiförakt. Det är i våldsfilosofins mörka irrgångar som Mehdi har gått vilse. Jag vet att han är en ensam kille som i förhör med polisen inte kan nämna namnet på en enda kompis mer än sin egen bror och broderns hund. En osäker kille, mobbad under uppväxten, som hamnar i kriminalitet och i häktet börjar fundera över orsakerna till sitt eget miserabla liv. Som kanske finner en styrka och gemenskap i en totalitär rörelse som, i sken av att företräda den muslimska världen, blir hans länk till ett ursprung och en förlorad identitet.