Facebook
Facebook
Google+
https://www.magnussandelin.se/arbetarens-logner-om-en-utredning
Follow by Email
RSS

Tidningen Arbetarens reporter Johan Apel Röstlund påstår i en artikel att jag och journalisten Anna-Lena Lodenius har skrivit en uppmärksammad rapport om våldsbejakande extremism. Så här skriver Röstlund:

 

”Nu börjar också remissvaren strömma in. Många av dem är även de starkt kritiska till slutsatserna i rapporten, som är författad av de båda journalisterna Anna-Lena Lodenius och Magnus Sandelin.”

 

Problemet är att det inte stämmer.

Varken Johan Apel Röstlund eller någon annan från Arbetaren har försökt att prata med mig om nämnda rapport inför publiceringen av artikeln. Faktafelet i artikeln finns fortfarande efter flera dagar kvar på Arbetarens hemsida, trots att både jag och Anna-Lena Lodenius påpekat detta upprepade gånger för såväl Johan Apel Röstlund som Arbetarens chefredaktör Daniel Wiklander.

Faktafel blir lögn

Ingen av dem har svarat på mina frågor. Wiklander har inte heller erbjudit någon replik, utan endast skrivit till mig på twitter att han ska ”bemöta” mina och Anna-Lenas påpekanden, men på annat ställe.

Bemöta vad? Han står alltså fast vid att vi skulle vara författare till rapporten. Så blev ett gravt faktafel av en reporter istället en medveten lögn av en chefredakör.

Det är ett skamligt och allvarligt agerande av en etablerad tidning som gör anspråk på att skriva sanningen.

Detta är fakta i målet:

Jag och Anna-Lena Lodenius satt båda med i det expertråd om totalt 20 personer som utredaren Eskil Franck hade att bolla olika frågor emot. Dessutom hade vi ett sidouppdrag, att ta fram beskrivande texter kring olika våldsbejakande miljöer för en ännu ej publicerad utbildningswebb.

Innehållet i dessa texter faktagranskades och diskuterades av (delar av) expertrådet, som bland annat bestod av akademiker inom olika forskningsfält samt representanter för några myndigheter, framförallt Säkerhetspolisen. Jag gjorde även en uppdaterad lägesbild över den autonoma vänstern i olika delar av landet, men den har inte använts i rapporten.

Enstaka avsnitt

I Arbetarens felaktiga artikel intervjuas historikern Heléne Lööw, en av expertrådets medlemmar. Hon närvarade dock nästan aldrig på de möten som expertrådet hade. Ändå tycks det vara hennes uppfattning om hur arbetet gått till som nu blivit till ”sanning” i tidningen Arbetaren.

I utredningens slutrapport, den som artikeln i Arbetaren handlar om, har rapportförfattaren utgått från vissa delar av mina och Anna-Lenas tänkta webbtexter. Men det handlar endast om enstaka kortare avsnitt i rapporten som beskriver de olika extremistmiljöerna. Att då, som Johan Apel Röstlund gör, påstå att vi har skrivit hela den 140-sidiga rapporten och dessutom göra mig och Anna-Lena Lodenius ansvariga för utredningens slutsatser och förslag är helt befängt. Men för tidningen fyller det funktionen att försöka leda en falsk tes i bevis om att rapporten skulle vara författad av journalister istället för forskare.

Drar egna slutsatser

Jag har alltså påpekat detta för reporter Röstlund samt chefredaktör Daniel Wiklander, och även tagit upp felen i artikeln med Heléne Lööw. Att döma av vad hon svarar mig på Facebook har hon inte varit helt insatt i hur den utredning hon själv formellt tillhörde arbetade, och reportern Johan Apel Röstlund verkar också ha dragit sina egna slutsatser i sin artikel.

Lööw menar att hon pratat generellt med Röstlund om en svensk utredningsmodell, där underlag enligt henne tas in från journalister istället för forskare. Men det framgår i hennes svar att hon också tror att det är jag och Anna-Lena som har stått för underlagen till den här rapporten: ”…underlag tas fram av journalister och inte av forskare. Det gäller inte bara den här utredningen utan det är standard numera”, skriver hon. Det är mycket märkligt eftersom jag vet att utredaren begärde in och fick underlag både från henne och andra forskare i expertgruppen.

Men hennes uppfattning passar naturligtvis perfekt i den vrångbild som tidningen Arbetaren vill ge av en utredning som chefredaktör Daniel Wiklander redan tidigare varit uttalat kritisk till. Var det därför tidningen inte ens försökte kontakta mig före publicering av artikeln, trots att jag pekas ut som en av två som skulle ha författat utredningen? Så arbetar inte en journalist, däremot en propagandist.

Här är ett utdrag ur min diskussion med Heléne Lööw:

Magnus Sandelin: Jag undrar vad/vem som har fått artikelförfattaren att tro att det är jag och Anna-Lena Lodenius som författat slutsatserna i rapporten.

Heléne Lööw: Ja inte är det jag i alla fall, slutsatserna är alltid utredarens i den här typen av utredningar och det står väl inte heller någonstans att ni stått för några slutsatser.

MS: Jo det gör det. I artikeln alltså.

HL: Att ni är ansvariga för slutsatserna? (…)

MS: Det står att vi har författat slutsatserna. Det är helt uppåt väggarna. Och när jag läser en gång till så står det faktiskt att hela rapporten är författad av oss. Det är ju helt galet hur han kan tro det.

HL: Det har jag aldrig påstått eller sagt, däremot har jag sagt att det finns en problematik i den utredningsmodell som regeringen numera väljer, dvs att underlag tas fram av journalister och inte av forskare. Det gäller inte bara den här utredningen utan det är standard numera. (…) Det är själva utredningsformen jag kritiserar.

MS: Underlaget till rapporten är vad jag vet framtagen av utredningssekreterarna och utredaren. Enstaka mindre avsnitt är hämtade från mitt och Anna-Lenas utbildningstexter, och då gäller det endast beskrivningar av miljöerna. Arbetarens journalist är helt ute och cyklar. Åtgärdsförslagen till exempel har jag lika lite att göra med som du.

HL: Ja och jag har aldrig påstått något annat heller. (…)

 Uppdatering 28/4:

Arbetaren har gjort ett ”förtydligande” av artikeln, men ger fortfarande det felaktiga intrycket av att jag och Anna-Lena Lodenius har tagit fram underlagen till de slutsatser/förslag som utredningen presenterar. Man ger också intrycket av att vi bidragit betydligt mer till slutrapportens text än vad som var fallet. Tidningen och dess chefredaktör Daniel Wiklander försöker alltså desperat klamra sig fast vid sin falska tes/konspirationsteori om att det är jag och Anna-Lena Lodenius som styrt utredningens slutsatser (vilket vi inte har gjort mer än någon annan i expertrådet), en tes som i grunden härrör från den avoga inställning som bland annat Wiklander har till oss båda efter våra granskningar av den autonoma miljön.

Dela gärna artikeln på sociala medier så att fler får läsa den: