Facebook
Facebook
Google+
https://www.magnussandelin.se/den-svarte-nazisten-som-pocket-las-ett-utdrag
Follow by Email
RSS

Nu finns boken om Jackie Arklöf, Den svarte nazisten, att köpa som pocket. Beställ exempelvis hos Adlibris. Mer information, bilder, recensioner etcetera finns hos Månpocket.

Här publicerar jag ett utdrag:

Intervju med Jackie Arklöf, Tidaholmsfängelset, mars 2010.

– I Sverige hade jag lättare att skärma av mig från saker som jag hade gjort nere i Bosnien, än vad jag hade när jag var där nere. Men samtidigt kände jag mig som ett nervvrak när jag kom hem. Det var som att jag fick en massa biverkningar: kramper, nervositet, ont i magen och svårt att andas. Jag har aldrig analyserat vad det berodde på. Jag var inte så intresserad av att ha någonting med nån psykolog att göra, det var mest för att tillfredsställa rättsväsendet. Så under de mötena satt jag mest och höll med och tittade på klockan. Jag berättade aldrig vad jag innerst inne kände.

Alla tar för givet att man ska ha en massa ”flashbacks” efter att ha varit i krig, men jag tycker att det är ett väldigt missvisande begrepp, det ger en felaktig bild av att man återupplever allting som på en film. Men det är inte på det sättet, det är subtilare och det är det som gör det så förfärligt. Jag kanske har en massa ”flashbacks” utan att jag är medveten om det, jag kanske tolkar det som ett utslag av något annat. Det är inte alls tydligt, det kryper på en när du minst anar det. Du vet inte vad det är, du tror att det beror på något annat, att du kanske håller på att bli sjuk. Jag vet att jag plötsligt kunde börja storgråta utan att det fanns någon egentlig anledning.

Jag sov väldigt dåligt under den här tiden. Det var inte bara mardrömmar, utan även konstiga syner och upplevelser. Flera gånger var jag övertygad om att jag skulle dö i sömnen, det var som ett tillstånd mellan dröm och verklighet. Jag blev förlamad och kände att nu dör jag. En del nätter vågade jag inte sova alls. Det är möjligt att det hade med upplevelser i Bosnien att göra, men det var säkert också en kombination med hur jag levde då.

Det här dubbellivet var väldigt påfrestande. Jag skulle ständigt hålla upp olika masker. Ett tag höll jag på att bli galen. Jag har aldrig haft problem med att jag hört röster eller hallucinerat, men en natt gjorde jag det. Det kom in en svart hund i mitt rum, och jag kände tydligt hur jag la handen på hundens päls. Sedan när jag strök över pälsen kände jag plötsligt hur en kall hand tog tag om min handled. Sedan försvann den där känslan, och jag tänkte att nu vaknar jag upp. Men jag vaknade inte upp, jag var redan vaken. Jag var helt skräckslagen.

***

Våren 1997 jobbar Jackie Arklöf i kommunens parkförvaltning i Östersund. Under sommaren och hösten vikarierar han på en städfirma, och i december påbörjar han en utbildning till svetsare.

Under sommaren lär han också känna en person som kommer att bli hans vän. En nära kamrat som han ska umgås med ända fram till ett par dagar före morden i Malexander.

Jörgen Wedmark spelar vid den här tidpunkten i det amerikanska fotbollslaget Jämtland Republicans, och har som uppgift att ta hand om nya medlemmar. En dag kommer Jackie Arklöf till träningen. Han är nyfiken på sporten, och vill prova på.

– När jag träffade honom första gången så hade jag överhuvudtaget ingen aning om vem han var, säger Jörgen Wedmark på telefon. Ett par månader senare kom det fram att han hade varit legosoldat i Bosnien. Någon i laget hade läst det i tidningen, men det var ingen av oss som visste om det från början. Då hade jag redan lärt känna Jackie, och blev ganska förvånad, för jag hade fått en helt annan bild av honom.

Jörgen och lagkamraterna umgås med Jackie flera dagar i veckan. Laget satsar hårt. Under säsongen är det träningar fyra kvällar i veckan och bortamatcher varje helg. Närmaste laget i serien är Sundsvall som ligger tjugo mil bort, vilket innebär att spelarna tillbringar många och långa resor i buss tillsammans. Ibland är det också träningsläger i helt andra landsdelar.

När jag frågar Jörgen om hur han uppfattar Jackie Arklöf vid den här tiden så återkommer han till samma saker som många andra.

– Han var en rolig person, och estetiskt lagd. Han var otroligt duktig på att rita karikatyrer, och han kunde härma människor, tog fasta på olika saker i kroppsspråk och rörelser. När han härmade någon i fotbollslaget såg man direkt vem det föreställde.

Då har Jörgen uppfattningen att det är i laget som Jackie Arklöf har allt sitt umgänge. Men Jackie lever ett dubbelliv. För Jörgen Wedmark och de andra i Jämtland Republicans talar han aldrig om att han också rör sig i nazistiska kretsar.

– Senare gick det snack om att han var nynazist, och det kändes väldigt konstigt. Jag tänkte att det var någon omogenhetsgrej och begrep aldrig hur pass insyltad han var i det där. Jag förstod ju att han hade lite sådana åsikter och tyckte det var märkligt med tanke på hans bakgrund. Politiskt var vi varandras motsatser, för jag står själv till vänster och det gjorde jag klart för honom. Men vi umgicks och kunde prata om allt möjligt i alla fall.

Engagemanget i laget skänker Jackie Arklöf ett visst hopp och får honom stundtals att känna sig som en människa igen. Men samtidigt står han med det andra benet i nazismen och bär på ett hat som drar honom allt djupare ner.

I den digra förundersökningen om Malexandermorden hittar jag ett namn på en person som kanske kan ge en vidare förklaring till hans nazistiska engagemang i Östersund. Han är kompis med Jackie Arklöf under de här åren, och umgås i högerextrema kretsar. Jag ringer honom för att se vart det leder. Men han vill inte bli intervjuad av mig. Istället tipsar han om en annan person, en man som i slutet av nittiotalet ska ha varit en av de drivande i den nazistiska organisation som Jackie Arklöf tillhör vid denna tid, ”NS Östersund”.

Jag gör ett nytt försök med det nya telefonnumret, och den här mannen kan tänka sig att prata om han får vara anonym. Så vi kallar honom Peter.

Peter berättar att NS Östersund (”NS” står för ”nationalsocialisterna”) vid den här tiden, runt 1996/1997, består av ett tiotal personer i den så kallade inre kärnan, och ungefär lika många som kretsar kring gruppen.

Det är under en fest med nazister 1996 som Peter träffar Jackie Arklöf första gången. När han får syn på Jackie i dörren blir han överraskad.

– Jag var ju övertygad nationalsocialist, och så kom Jackie in där. Eftersom han var färgad så kände jag genast ett avståndstagande. Men sen fick vi lite kontakt och började prata om ”judeproblematiken” och såna där saker. Efter det började vi umgås.

När han tänker tillbaka på Jackie så ser han lite av en enstöring. En kille som framför allt umgås med honom och några andra nazister.

Sedan framkommer något intressant. Peter säger att Jackie Arklöf aldrig får vara medlem i NS Östersund, eftersom han är mulatt. Däremot får han, på något sätt, ändå höra till organisationens ”inre kärna”. De andra lyssnar på Jackies åsikter och erfarenheter, men någon egentlig makt i gruppen får han aldrig, understryker Peter:

– Han var ju den han var.

Jackie Arklöf får alltså vara med, men ändå inte. Nazisterna i NS Östersund visste uppenbarligen inte riktigt hur de på ett ideologiskt ”korrekt” sätt skulle hantera relationen med den svarte nazisten.

Peter berättar:

– Vi hade diskussioner om hur vi skulle förhålla oss till Jackie Arklöf. Vi kom fram till att han får vara med oss så länge han kämpar för vår sak. Han hade samma åsikter som vi när det gäller Israel och hela den prosionistiska rörelsen. Så vi accepterade honom, det gjorde vi.

Sedan tillägger han:

– Men när vi skulle komma till makten så skulle det ju vara kastrering som gäller för honom.

Jackie Arklöf finner sig uppenbarligen i de här förnedrande villkoren, att som färgad inte accepteras fullt ut. För Peter blir han en väldigt nära vän, han uppfattar Jackie som lojal och pålitlig. En som alltid ställer upp. Och en glad människa.

Jag funderar på det där med att han skulle vara ”glad”, att det är den sidan som han väljer att visa upp utåt, inför kamraterna. För inombords brottas han med svår ångest.

Idrottskamraten Jörgen Wedmark säger att han nästan bara har positiva minnen från umgänget med Jackie Arklöf. Men han märker vid den här tiden också av den andra, mörka sidan.

– Jag har ju förstått att han mådde jävligt dåligt. Han var så pass nere att han hade tankar på att ta sitt eget liv. Det känns jobbigt att tänka på det, jag kände mig maktlös då. Jag kunde inte förstå vad han brottades med för tankar och vad det var som fick honom att känna så. Jag ville istället få honom att känna att han har ju fotbollen och oss i laget.

Men Jackie klarar inte av att ta in lagkamraternas omtanke. Han vill inte prata med någon om de tunga känslor som plågar honom. Under ensamma stunder faller han ner i sitt mörker av hopplöshet, förtvivlan och känslor av meningslöshet. Hans samhällshat och förakt för andra människor blir allt starkare.

***

Polisförhör, Kronobergshäktet, 11 juni 1999.

– Har du gått på nån form av terapi hemma i Östersund?

– Ja, kriminalvården, eller … så att säga … Östersunds tingsrätt ville att jag skulle gå på vård.

– Av vilken anledning?

– Av … på grund av … min bakgrund, det jag har varit med om i Bosnien så att säga, för att bearbeta det … och jag har väl varit emot det, men … jag har följt den anvisningen så att säga, för att göra dem nöjd. Men jag har känt själv innerst inne att jag inte behöver det. Inte nu i alla fall.

– Mm. Vilken läkare har du träffat?

– Jag minns inte exakt hans namn. Det är en specialiserad läkare på krigsskador, inte vilken psykiatriker som helst.

– Finns det nåt som du kan berätta runt omkring den här läkarens kontakter? Har han hjälpt dig på något vis?

– Nej, jag tycker inte det. Annars skulle jag ju ha sett till att vi hade träffats oftare, men det … jag kände inte att jag behövde det, så mycket.

– Och vad har ni diskuterat då, så att säga?

– Ja, vi har väl diskuterat hur jag mår och så vidare, och mitt privatliv, och saker runt omkring.

– Mm.

– Men jag har känt, att det ger ingenting.

– Du har inte känt att du haft ett behov egentligen, då, av att prata med honom, på grund av det som du varit med om i Bosnien, eller?

– Nej, det har jag inte känt.

– Tycker du att du har haft kontroll på dig själv, på dina känslor?

– Svar: ja.

– Har det hänt nån gång att du har känt behov av att prata med någon om dina upplevelser i Bosnien?

– Ja, ibland, men det … jag har en annan syn på allt det här, därför att jag …

– Du har svårt att visa svaghet?

– Okej, jag har känt att det … jag är stark nog att klara av det här själv … och jag vet inte. Det kanske låter fånigt, men jag har känt att det är omanligt.

– Tror du att det här som du sa nu, att du har svårt att visa svaghet, kan vara en följd av det du har varit med om där nere, att man på nåt sätt hela tiden måste vara stark, och gå vidare, så att man skärmar av sig för dom här känslorna?

– Jag har ju alltid varit sån att jag har skärmat av mig. Det har jag ända sen jag var liten. Mer eller mindre, men … nu har det blivit mer. Man har ju haft ett visst mansideal så att säga, och det har man ju levt upp till.

***

Det råder mer eller mindre lynchstämning utanför restaurangen i Storuman. Klockan har passerat midnatt, det har blivit den 31 maj 1997. Kraftigt berusad efter att ha druckit mer än en halv flaska sprit och flera starköl har Jackie Arklöf gått runt bland folk inne och utanför lokalen och hotat, sagt till en person att han ska ”linda taggtråd runt skallen och dra åt”, ”slå in patroner i knäna”, ”ta en cigarett och bränna ut ögonen” och ”sticka en kniv i magen”.

Nu småbråkar han med flera människor utanför restaurangen. Folk är förbannade, skriker ”jävla legosoldat” och andra saker åt honom, och han svarar med att ropa ”Heil Hitler” och ”judesvin”.

En ordningsvakt polisanmäler Jackie Arklöf för olaga hot mot en man, men den som har blivit hotad vill till en början inte att det ska bli polissak av händelsen. Han känner till Jackie Arklöf, vet att han har varit legosoldat och har läst vad tidningarna skrivit om honom. Nu är han rädd för att Arklöf ska göra allvar av hoten.

Själv minns inte Jackie mycket från händelsen, men säger i rätten att någon kom fram till honom på restaurangen den kvällen och frågade hur det var med ”krigsförbrytaren”. Han började munhuggas med flera personer och det blev bråk.

Några veckor senare gör sig Jackie Arklöf åter, för tredje gången inom loppet av ett halvår, skyldig till olaga hot. En sen sommarkväll är han ute på stan med två kompisar. Enligt vittnen är han berusad, högljudd och hotfull när ett sällskap bestående av bland annat en mamma med barnvagn och hennes förståndshandikappade bror ska passera Jackie och hans kompisar. Hon uppger för polisen att det verkar som om de två kompisarna har ”makt” över Jackie där han står på trottoaren. Jackie går fram till sällskapet och säger till barnet i vagnen:

– Jag ska få dig att sova för evigt!

Han vänder sig till den förståndshandikappade killen och säger att han ska ”döda” honom. Efter händelsen vågar den unge mannen inte lämna sin lägenhet på flera veckor.

Kvinnan med barnvagnen vet från medierapporteringen att Jackie Arklöf är en ”krigsförbrytare”, hon känner sig rädd för honom och vill inte heller hon vittna i en rättegång.

Det är uppenbart att Jackie Arklöfs rykte och beteende gör människor han möter rädda, åtminstone när han är berusad.

Men Frivårdsmyndigheten i Östersund ser ändå positivt på hans utveckling. När man i januari 1998 skriver ett nytt yttrande är det inför en tingsrättsdom som bara tar upp hoten utanför restaurangen den där kvällen i maj 1997. I yttrandet framgår att Jackie Arklöf har skött kontakten med sin övervakare sedan den första domen om olaga hot mot sin sambo. Att han har börjat spela amerikansk fotboll, vilket har gett honom en mer meningsfull fritid. Att han genomgår en utbildning till svetsare med goda möjligheter till arbete. Att han också har en ny flickvän, vilket allt sammantaget motiverar honom att sköta sig.

Handläggaren verkar av allt att döma inte känna till att Jackie hänger i nazistiska kretsar. Överhuvudtaget andas yttrandet en stark tilltro till Jackie Arklöfs förmåga att sköta sig och bearbeta sina psykiska trauman:

”Arklöv har under övervakningstiden byggt upp sin tillvaro på ett positivt sätt. (…) En frihetsberövande påföljd skulle kunna inverka menligt på hans positiva utveckling och hans psykiska hälsa.”

Ännu en gång avråder alltså Kriminalvårdens utredare tingsrätten från att döma honom till fängelse.

När han ett knappt år tidigare fick skyddstillsyn efter olaga hot mot sin sambo var det på villkor att han hade kontakt med en psykiater för att kunna bearbeta krigsupplevelserna. Men i det nya yttrandet framgår att Jackie Arklöf inte velat ha en sådan kontakt, och övervakningsnämnden har därför bestämt att samtalskontakten med en psykiater ska vara vilande:

”Arklöv har inte ändrat uppfattning beträffande psykiatrikontakten och han anser att han idag har viss distans till sina krigsupplevelser varför han inte anser sig behöva någon sådan kontakt längre.”

I yttrandet skriver Frivården att en fortsatt övervakning är att rekommendera för att han ”i sin egen takt” ska kunna bearbeta sina krigsupplevelser. En ny övervakare för Jackie Arklöf skulle, enligt Frivården, vara en person som har arbetat med människor som har liknande problem från upplevelser i krig. Därför skulle en fortsatt skyddstillsyn kunna ”motverka återfall i brott”.

Med facit i hand framstår naturligtvis Frivårdens välvilliga inställning till Jackie Arklöfs förmåga att själv ta itu med sina traumatiska upplevelser som naiv. Men inte heller sett mot den bakgrund som handläggaren vid tidpunkten hade till sitt förfogande är yttrandet lätt att förstå. Arklöf har ju uppenbara psykiska problem och har redan två gånger efter den första domen fortsatt uppträda hotfullt. Ändå anser handläggaren att han har byggt upp sin tillvaro ”på ett positivt sätt”.

Tingsrätten går ännu en gång på Kriminalvårdens yttrande. Med viss tvekan låter rätten den tidigare utdömda skyddstillsynen även gälla de brott som Arklöf nu döms för, tillsammans med en föreskrift om att han ska ha kontakt med psykiatrin så mycket som Frivårdsmyndigheten anser är nödvändigt. I domen skriver tingsrätten att Jackie Arklöf egentligen borde dömas till fängelse, men att hänsyn måste tas ”till hans psykiska situation samt att han nu synes ha bättre ordning på sitt liv än han tidigare haft”. Ännu en gång klarar sig alltså Jackie Arklöf från att bli inlåst.

Samtidigt som rättsväsendets inställning kan tolkas som undfallenhet blir också effekten en helt annan än vad man tänkt sig.

En månad senare får Jackie Arklöf ett nytt brev från Tony Olsson.

Dela gärna artikeln på sociala medier så att fler får läsa den: