De senaste åren har varit dramatiska om man tittar på utvecklingen för en av vårt tids värsta ideologier, den globala jihadistiska terrorideologin. Så sent som i november 2010 skrev Säkerhetspolisen i en lägesbeskrivning att ”radikalisering i våldsbejakande islamistiska miljöer förekommer i Sverige, men omfattningen bedöms vara begränsad”, och Säpo ansåg inte att det var ett problem på samhällsnivå.
Ett och ett halvt år senare, våren 2012, kom min bok Jihad – svenskarna i de islamistiska terrornätverken ut. Då hade vi haft ett självmordsattentat på Bryggaregatan i Stockholm, och ett avstyrt terrorattentat mot de danska tidningarna Jyllandsposten och Politiken med svenskar som tänkta gärningsmän. Allt fler började få upp ögonen för vad det här var för typ av terrorrörelse, men även om intresset så smått började ta fart så blandades det med en hel del skepsis mot och ifrågasättanden av personer som varnade för vad den här groende ideologin kunde för konsekvenser.
